Min graviditet med Thea var inte sådär lycklig som man hoppades på att den skulle bli.
Jag visste redan i tidig ålder att jag skulle få kämpa för att kunna bli gravid och sen veta att fram tills barnet var ute så kunde jag inte vara helt säker på att h*n skulle överleva pga olika saker som spelade in. Så drömmen att någonsin bli mamma kändes mer och mer avlägsen ju äldre jag blev.
Sen helt plötsligt fick jag ett chockartat besked av att jag var gravid, först ville jag inte smälta det, jag hade ju sökt för magkatarr och mot slutet hade jag verkligen intalat mig själv "att jag kommer aldrig kunna bli gravid" och plus att jag faktiskt åt p-piller, sen står det en läkare och säger att jag är gravid! Jag köpte med mig ett graviditetstest på vägen hem och ja det stod "gravid 5+" på stickan, glädjen jag kände när jag läste gravid försvann ganska snabbt och lämnade mig i tårar på toaletten resten av kvällen, hur skulle jag göra? Jag hade ju precis träffat en charmig kille, hur skulle jag berätta för någon jag precis mött att jag var gravid? Tänk om detta är min enda chans att bli mamma? Ville jag välja bort den möjligheten?
Innan jag gick och la mig den kvällen hade jag bestämt mig för att behålla barnet även om det betydde att jag fick ta hand om h*n själv!
Jag berättade för mina föräldrar och mina bröder och det enorma stödet jag fick av dom att behålla barnet hade jag inte kunnat föreställa mig.
Efter en vecka ringde jag till pappan och berättade om graviditeten och att jag bestämt mig för att behålla barnet, han blev givetvis chockad och arg till en början för att han inte fått vara med att ta beslutet. Jag sa även till honom att han fick välja om han ville vara med i bilden eller inte, han ville givetvis ta sitt ansvar.
Då jag visste att jag troligen skulle bli varslad och endast bodde i lägenhet bestämde vi att det var lättare om jag flyttade dom 30 mil vi hade mellan oss (därav telefonsamtalet).
Dagen efter ringde han och sa att ska vi göra detta så ska vi göra det rätt, han ville att jag skulle flytta in hos honom och försöka som en familj, funkar det så funkar det, annars har vi iaf försökt! Och så blev det. I Juni 2013 flyttade jag in och i nov kom vår lilla flicka, så älskad från första stund av oss båda!
Men som sagt med graviditeten kom många tårar, lämna mina nära och kära och flytta till det okända 30mil därifrån, att tvingas lämna bort mina katter som jag älskade så mycket för att han hade hund och sen denna eviga oro, kommer bebisen att överleva i magen? Vad händer om bebisen inte överlever? Kommer han kasta ut mig då?
Men när allting var över och vi hade vår dotter hos oss blev det bättre än jag kunde väntat mig :)
Men nu fyller Thea snart 2 år och då börjar ju tankarna om ett syskon överta mer och mer av min tid! Nu när jag vet att jag faktiskt kan bli gravid så vill jag ju gärna ge henne ett syskon.
Jag har läst klart till uska i juni nästa år, Thea fyller 3 år i nov nästa år och för mig hade det passat perfekt med ett syskon då eller ja i alla fall börja försöka oss på ett syskon (finns ju inga garantier på att det går lika lätt nästa gång), innan jag beger mig in i jakten på en anställning (jag vill ju inte börja en anställning med att behöva be om mammaledigt!)
Åldern är perfekt, Thea blir som sagt 3 år och jag blir 30år nästa år så jag är fortfarande inte för gammal enligt mig ;)
Dock är inte pappan och jag överens på syskonfronten, OM vi någonsin försöker oss på ett syskon så blir det inte förens jag har en fast anställning lyder hans mening! Men det vet man ju aldrig när det blir, det kan ju dröja minst 4 år till om jag stannar kvar där jag nu jobbar som vikarie (måste ha jobbat ihop 720dagar inom beloppet av 5år för att få en anställning) så det beror ju helt o hållet på hur mycket jag får jobba och tyvärr får jag ingen anställning tidigare :/
Och vad händer om vi får kämpa för att kunna bli gravida? Då dröjer det ju kanske ytterligare ett par år, tänk själva om det dröjer 3 år till innan jag får en anställning och sen dröjer det 1 år till innan jag blir gravid o sen är jag gravid i 9 mån, så då är vi uppe i 5 år och då är jag 35år, (enligt mig är det gammalt) och Thea är då 8år och då tycker jag att hoppet blir för stort!
Men men vi får se hur det blir, nästa gång jag plussar vill jag ju kunna vara glad och lycklig!